Recensioner jag har fått

Att stapla döda

(novell, Bländverk, antologi, 2013)

Litteraturmagazinet:

Den novell som kanske griper starkast tag i mig är ”Att stapla döda” av Malin Rydén. Den utspelas på Haiti strax efter den katastrofala jordbävningen 2010. Med hjälp av zombiekulten skildras hur jämvikten i ett samhälle kan rubbas på kort tid av såväl naturkatastrofer som av människor.

Sjön suger

(novell, Beelzebub Be Bop, antologi, 2012)

Swedish Zombie:

 Fyra yrkeskriminella losers: Tony, Lilla Pervot, Halvliter och Gurkböjarn bordar en Finlandsfärja efter en lyckad kupp. Med en halvmiljon på fickan unnar de sig en skön spaupplevelse och många groggar. Men någonting händer ombord. Folk börjar bete sig… galet. Den här novellen presenteras också som en ”skräckburlesk” och det epitetet stämmer verkligen. Det är oerhört roligt! Det är också ett slags zombiehistoria och Malin förtjänar en extra stor guldstjärna för att hon på så få sidor lyckas göra någonting nytt av konceptet. För texten är inte bara rolig, den är också sjuk på ett väldigt underhållande sätt. Vad ”zombierna” har för sig vill jag inte avslöja, men de är fan inte riktigt kloka! Författaren tycks ha hamnat i ett rus av berättarglädje, beskrivningar som ”köttsunami” skvallrar om att hon måste ha haft väldigt roligt medan hon skrev. Anbefalles!

Bokoholist:

Jag börjar nästan känna mig fånig, för det är alltid Malin. Malin Rydén. Jag älskar mångfalden i Eskapix utgivning, det absurda, äckliga, flippade, vansinniga och sköna. Ändå blir det Malin som får guldmedaljen ännu en gång.

En färd på finlandsfärja kan ha sina ganska enkelt förutsägbara skräckmoment (den högst troliga bakterieansamlingen man möter tack vare smörgåsbordet. hur kletigt blöt man blir av drinkar som far när vinden viner över Östersjön. hur snudd på intill döden [nåja] trampad man blivit på dansgolv då det begav sig. hur vidrigt svennebanan kan låta när hen ska excellera medelst Carolalåtar på karaoke.) men med Malins ömma anslag leder ett bad i den förmodat osunda jacuzzin till något ännu värre än bara fotsvamp. Man kan tycka att bakfulla frukostbesökare på färjan är sega och läskiga rent generellt, men jag har aldrig sett dem så HÄR vedervärdiga förut.

Glöm inte köpa mjölk

(novell, Häxrötter, antologi, 2012)

Swedish Zombie:

Genom korta stycken, nästan dagboksanteckningar, får vi följa en kvinna tillbaka till ett hus som hon lämnat för länge sedan. Kvinnan är mor till ett barn och någonting har gått snett. Någonting hemskt har hänt en gång i tiden. Det är en stillsam berättelse på det sättet att det är en återblick. Men tragedin är högst påtaglig och tiden har inte läkt några sår. Malin Rydén har en förmåga, som hon delar med flera av Eskapix återkommande författare, att låta det vardagliga spricka sönder och peka på det obehagliga som sipprar in. Jag tror man kan säga att det är just den förmågan som kännetecknar en bra skräckförfattare.

From Beyond:

Den sista novellen i denna samling är skriven av Malin Rydén, som tidigare imponerat stort på mig med flera fantastiska noveller. Novellen hon bidragit med här heter Glöm Inte Köpa Mjölk, och är en betydligt mer fragmentarisk och uppstyckad novell än vad hon tidigare skrivit för Eskapix. Personligen tycker jag att detta nog är det minst tilltalande jag läst från Rydén, särskilt med tanke på vilka höjder hennes tidigare noveller nått. Här blir det aldrig så groteskt och sinnesomvälvande som Rydén annars behärskar mycket väl att få fram.

Djupet

(novell, Vridna Historier, antologi, 2012)

Swedish Zombie:

Peter är dykare och arbetar ute på Nordsjöns oljefält. Under en dykning för att fixa med underhållet av en plattform stöter Peter och hans kollega i dykarklockan på någonting okänt i djupet. Den här novellen är oerhört välskriven och effektfull. Man kan tro att Rydén har en bakgrund som djuphavsdykare. Åtminstone lurar hon mig så det visslar om det. Handlingen i sig är inte så avancerad, men den återanvänder på ett skickligt sätt ett tema som känns både Lovecraft och 1950-tal, i mötet med den okända fasan.

From Beyond:

 Malin Rydéns Djupet är nästa berättelse i ordningen. Rydén har imponerat stort på mig tidigare vid ett flertal tillfällen, och även om Djupet inte är hennes starkaste verk, är det en obehaglig berättelse som inte lär bota någon klaustrofobiker eller någon med rädsla för havsdjup. Rydéns berättelse handlar om ett par tekniker av något slag, som ska reparera slangar under vattnet vid en oljeplattform. Det sura med situationen är dock att något stort, elakt och fasansfullt verkar dölja sig under ytan, och det vill givetvis inte människorna något gott. Givetvis går det att dra paralleller till Lovecraft utan att skämmas, och det ska heller inte Rydén skämmas för, då gigantiska havsmonster ur de obeskrivliga djupen troligen aldrig kommer bli ett gammalt ämne. Jag har sagt det förr, men det tåls att sägas igen, jag ser gärna att fröken Rydén snarast möjligt skriver den där romanen som jag hoppas kommer vara så fantastisk.

Tyst Hunger

(novell, Eskapix Magazine, bok 1, 2012)

Djurskyddsinspektören Lovisa kallas till en gård där någonting har inträffat. Väl framme möts hon av en bekymrad länsveterinär och en djupt olycklig grisbonde. Det är ingenting av det som Lovisa förväntat sig. Inte svininfluensa. Inte mul och klövsjuka. Och inte heller salmonella. Lösdriftssvinen har drabbats av något mycket värre. 

Den här novellen har ett enkelt upplägg. Man kan lätt se den utgöra några kapitel i en längre historia. Varför inte en roman. Det är alldeles utmärkt novellkonst. Malin Rydén får en idé som i förstone verkar lustig, och gör den till någonting djupt obehagligt. Utan att strössla med onödiga adjektiv får hon mig att förnimma dofterna på gården och den olycksbådande stämningen. Trots det korta formatet lyckas författaren göra huvudpersonen Lovisa levande. En engagerad ung inspektör som tar illa vid sig när djur far illa. I förbifarten lyckas Malin Rydén också förmedla bilden av åldrande lantbrukare som kämpar mot ekonomiskt bortfall och knappa villkor, vilket leder till styvnackad kamp och vanvård. Men det blir aldrig svart och vitt. Trots det korta formatet är personporträtten förstående, utan att ta ställning.

Det är en magstark text. Men där finns ett slags resonansbotten av empati för både människa och djur som gör det här till mer än bara en orgie i det makabra och äckliga. Och precis så vill jag ha min skräck!

Rydéns språk är väl utvecklat. Terminologin är så vitt jag kan avgöra korrekt, och ord och termer som ”destruering av besättningen” och ”slaktmask” förtätar skräcken. Som läsare kastas man mellan obehagliga men vackra beskrivningar och starka och gräsliga partier fyllda av flugor och ruttnande kroppar. Jag rekommenderar alla att läsa den här novellen, och särskilt då djurvänner. Som en utmaning! Inte sedan Clive Barkers Pig Blood Blues (ur Books of Blood Volume 1) har nasse varit så här omysig.

Bokens sista novell är också dess bästa, ‘Tyst Hunger’ av Malin Rydén. Rydén har i tidigare Eskapix-samlingar presterat utomordentligt väl, och här återvänder hon till ett tidigt utforskat ämne; elaka djur som ger sig på människor. Berättelsen handlar om Lovisa, som jobbar som djurskyddsinspektör. Vid ett besök på en tidigare känd, och tidigare dömd, gård märker hon att något är ohyggligt fel med grisarna där, vilket får katastrofala konsekvenser för de som är i deras närhet. Här lyckas Rydén få till en både otäck och riktigt skitig novell som i sin råhet och brutalitet känns när man läser den. Idémässigt och äckelmässigt påminner den om Clive Barkers novell Pig Blood Blues, utan att för den skull bli något plagiat, och detta ska snarare ses som något positivt, då Barker tillhör de absolut bästa i skräcklitteraturen. Jag håller tummarna för att Rydén så småningom tar steget över till att skriva något längre, då jag definitivt tror att hon hyser en enorm potential för att komma med något riktigt bra även i längre form.

 Malin Rydén skriver om livet som djurskyddsinspektör. Det är en perfekt novell. Personskildringen är bra, prosan känns nära som en ovälkommen smekning över huden, tempot är obevekligt. Ett litet bett för att väcka aptiten: ”Kadavren hade legat omkring henne i dyngan, uppsvällda av gaser. Stanken var bedövande men utsikten var värre, som om hon svävat i skyn och tittat ned på ett landskap av dynga bestrött med hårbeväxta kullar. Istället för flockar av antiloper fanns här horder av flugor, istället för vattenhål och floder fanns här spruckna ögon och halvruttet kött.”

 Strandhugg

(novell, Eskapix Magazine,vol 6, 2011)

Den sista novellen i volymen är Malin Rydéns ‘Strandhugg’, där ett homosexuellt par firar semester vid en folktom strand under lågsäsong. De hör talas historier om en stor sten, en monolit, som flyttar sig efter hur vinden blåser, och när de bestämmer sig för att ta en titt på den visar sig berättelserna vara sanna, till deras stora förskräckelse. Här återvänder Rydén med samma obehagskänsla av att någonting är fruktansvärt fel som hon gjorde i sin novell ‘Snigelsommar’, och visar att skräck är något hon behärskar ytterst väl. Hon skildrar en verklighet som gått sönder, där helt omöjliga saker sker och får extrema konsekvenser för de inblandade.

 Snigelsommar

(novell, Eskapix Magazine vol 4, 2010)

Efter detta följer vad som i mitt tycke är denna samlings bästa berättelse, ‘Snigelsommar’ av Malin Rydén. Här är det den svenska sommaren som får agera hemvist åt hemskheter när den rullstolsbundna Joanna som befinner sig i sin sommarstuga börjar uppleva omgivningen som konstig. Det är ovanligt mycket sniglar utomhus, och när hon bestämmer sig för att åka till den närliggande orten, som vanligtvis är en turistmagnet, och upptäcker att denna är folktom, börjar hon inse att något är på tok, vilket det sannerligen är. Utan att avslöja något kan jag säga att Rydén novell är en på alla sätt utmärkt sådan som tar något så lättigenkännligt som den svenska sommaren och gör den till en otäck och vidrig upplevelse. Briljant, helt enkelt.

Vid Helvetets Portar

(novell, Eskapix Magazine vol 5, 2011)

It isn’t difficult to imagine hearing the eponymous band playing in the background when reading “Vid Helvetets portar” (At the Gates of Hell) by Malin Rydén. As a reader, I feel what the protagonist feels, I am carried away. I see the muddy festival where the gig takes place. This is a very elegant and memorable story, with much food for thought. Rydén describes the setting convincingly and manages to capture the mood of the audience, captures what it’s like to listen to music that arouses feelings. The brief prologue—about how the protagonist, a refugee from the former Yugoslavia, discovers the band which later reunites—feels credible and makes for a forceful entry into the story. Moreover, it is appreciated that Rydén leaves it to the reader to decide whether what happened should be taken literally—as a supernatural story—or be interpreted metaphorically.

Den tredje novellen är skriven av Malin Rydén och heter Vid Helvetets Portar. Rydén stog för det i mitt tycke starkaste bidraget i den förra volymen, men lyckas tyvärr inte lika väl här. Berättelsen handlar om en tjej som flytt till Sverige från Jugoslavien, och via detta beskriver hon hur hon föll för ett dödsmetallband som bär samma namn som berättelsen. När bandet sedan ska återförenas på en festival 16 år senare blir det en upplevelse utöver det vanliga. Här tycker jag inte Rydén lyckas få till alls samma obehag och effektivitet som i sin novell om otäcka sniglar. Det blir smått krystat emellanåt och man fastnar aldrig riktigt, även om idén i sig är god. Jag är dock övertygad om att Rydén har talang som författare och ser fram mot vad hon kan komma med i framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s