Tyst hunger

Tyst Hunger

När Lovisa väl svängde in på Södergårdens gårdsplan så var den redan full med bilar. Hon försökte parkera så hon inte skulle stå i vägen om slaktbilarna skulle behöva komma fram, men gyttjan gjorde dikesrenarna förrädiska så hon tog inga risker. Det räckte att behöva ringa efter bärgningsbil en gång under sin karriär, speciellt härute där mobiltäckningen var osäker och det var långt mellan gårdarna. Även om bönder i normala fall var hjälpsamma människor och redo att rycka in med en traktor så trampade en djurskyddsinspektör på många ömma tår. Hjälpen kunde vara långt borta om man hade otur, hon hade hört historierna. Leran sög tag i hennes stövlar när hon klev ur bilen, och mer regn hängde i luften. April visade sig just nu från sin brunaste och blötaste sida. En sur, stickande doft av svin omgav gården, och hon tog ett par djupa andetag för att vänja sig. Hönshus var värre att gå in i, men ingenting stank som industriell uppfödning av svin.
”Berndt?” ropade hon och höjde armen i en vinkning när hon klafsade bort över den leriga gårdsplanen mot gruppen av män som samlats runt en av bilarna. En lång tunnhårig man höjde armen till svar och vinkade bort henne till de andra. Berndt Scheele var en fåordig man, som länsveterinär närmade han sig pensionsåldern men Lovisa undrade om han inte var för gift med sitt jobb för att ens tänka i de banorna.
”Bra att du kom Lovisa, jag önskar att jag hade bättre nyheter.” Han tryckte bak glasögonen mot näsroten, och suckade. ”Det ser inte bra ut.”
Hon rynkade på pannan och tittade på resten av gruppen, som undvek hennes blick. Stämningen var tryckt, och Örjansson som ägde Södergårdens Grisar, såg ut som om han helst hade velat klippa till någon.
”Vad är det då?” frågade hon till slut. ”Svininfluensa? Mul och Klövsjuka? Salmonella?”
”Vi vet inte riktigt ännu”, erkände Lennart. ”Vi får se vad proven visar, men det ser ut som influensa.”
”Hur som helst så tar vi inga risker”, fyllde Pål i, en av Berndts yngre kollegor. ”Inte efter vad vi sett därinne. Det blir karantän och destruering av besättningen.”
Lovisa tittade på Örjansson, men han protesterade inte. Det fick henne att inse allvaret, de flesta bönder protesterade vilt när det kom till avlivning av deras djur, även om de fick ekonomisk ersättning. Även en industriell storbonde kunde ha nära band till sina djur. Hon tvekade ett ögonblick, fångad mellan feghet och viljan att veta.
”Kan jag ta en titt?”
Männen runt bilen utbytte tveksamma blickar, men Berndt nickade.
”Kom, du kan få låna en mask av oss.”

Förra gången hon hade varit inne i stallet så hade det varit liv och rörelse, halvvuxna lösdriftssvin hade bökat runt i halmen i de stora boxarna, rört sig omkring i små grupper och samlats i väntan på utfodringen. Nu stod grisarna där, en och en, stilla och orörliga. Inga bökade, många låg ner, och hon hade ingen aning om de levde eller hade dött. Lovisa tryckte masken lite hårdare mot ansiktet och gick fram mot den av grisarna som stod närmast boxväggen. Den stod orörlig och darrande, med rödsprängda ögon och droppande tryne. Hon kunde se saliv och snor bilda långa strängar under hakan, munnen slappt halvöppen så hon kunde skymta de skarpa hörntänderna. Hon viftade på handen i ett försök att skrämma den, men svinet bara stod där och vaggade, med blicken oseende i fjärran. Flugor kröp över dess tryne men den gjorde ingen ansats att skaka bort dem. Den bara stod där. Stilla. Stirrande. Lovisa kunde inte minnas senaste gången hon sett någonting så spöklikt. Pål hade rätt, att avliva djuren var det enda rätta, hon trodde inte de skulle leva länge om de lämnades på egen hand. Avlivning och karantän. Med en rysning vände hon sig om och flydde stallet.

Såna här dagar var det en lättnad att begrava sig i papper och karantänsbestämmelser. Lovisa var glad att det inte var hon som hade makten att bestämma över liv och död, hon hade tagit jobbet för att hon ville skydda djur från lidande, inte för att med ett pennstreck döma dem till avlivning och destruering. Inte för att de hade något val, att Sverige hade så bra djurhälsa som de hade berodde på snabba insatser och hänsynslös kontroll. Att offra de få för att rädda de många. Det var därför hon var här, som djurskyddsinspektör var det hon som hade mest koll på vilka gårdar som hade djur, och vart gränserna för karantänszonen borde dras. Hennes händer luktade skarpt, och stövlarna var renare än de hade varit på flera veckor efter att ha trampat runt i desinficeringsbadet på vägen ut. Hon ville hem och ställa sig i duschen, men istället var hon fast här med listor och kartor. Liv eller död. Ekonomiskt bortfall. Hon sneglade bort mot Örjansson som satt på en motorhuv med uppgivna skuldror och en kaffekopp i handen. Kanske väntade han på slaktbilen. Kanske undrade han vad han gjort för fel.

[Den här novellen var publicerad i Eskapix Magazine, bok 1, 2012, där man kan läsa resten.]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | Lämna en kommentar

Strandhugg

Solen sjönk i havet som ett knytnävsslag och lämnade efter sig en himmel svullen i rostrött och lila. Vinden låg på från fastlandet och vågorna reste sig vita innan de fräste in över stranden som på Hälleskär inte var täckt av sand utan bestod av miljoner stenar som slipats runda av vågorna. En gång i tiden hade inlandsisens utlopp lagt grunden till ön, slipat ner klipporna och täckt dem med flyttblock och småsten. De minsta rasslade i vattenbrynet, medan de större hukade inåt land. Jens hade det ganska bekvämt där han satt i lä bakom en av stenarna, solvärmen låg fortfarande kvar i de släta blocken runt omkring honom och han hade gjort upp en eld av drivved. Den sprakade muntert i skymningsljuset, ett löfte om värme och äventyr. Hur länge hade grenarna drivit omkring innan de strandat just här, undrade han för sig själv. På ön fanns bara taniga små avenbokar utspridda bland slånbärssnåren. Han var tacksam att de flutit iland just här, annars hade det blivit en kall natt invirad i picknickfilten och fuktiga handdukar. Tur att han inte hade gjort allvar av löftet att sluta röka.

”Ibra, kom och sätt dig nu, fryser du inte?” ropade Jens, men vinden slet tag i hans ord och dränkte dem i det dova malande ljudet av tusentals strandstenar som satts i rörelse av vågorna. Hälleskärs södra udde bytte hela tiden skepnad av samspelet mellan vind och vågor, och just nu verkade den vara på marsch. Om inte vinden vände så skulle uddens spets ha vridit sig om några dagar. I normala fall skulle han ha tyckt att det var fascinerande. Nu hade han andra saker att tänka på.

”Ibra”, ropade han igen, och den här gången övergav han elden och gick ned mot strandkanten. Vid horisonten låg fastlandet som en svart strimma, nästan osynlig nu när solnedgången mörknat till ett blåmärke. Ibra avtecknade sig tydligt i mörkret i sin vita t-tröja, Jens log lite för sig själv och smög upp för att ge honom en kram. ”Sluta tjura”, sa han, ”vi överlever en natt i det fria, färjan kommer tillbaka imorgon.”

De hade anlänt till ön samma morgon, på en liten färja som luktade diesel och fisk. Färjan tuffade kusten runt, en tur på morgonen och en när kvällningen nalkades. Vissa öar den angjorde hade sommargäster, stugor och bryggor, medan andra var öde som Hälleskär. Folk kom hit över dagen för att sola på hällarna och svalka sig i havet, men så här sent på säsongen hade de nästan haft hela ön för sig själva. I en enslig vik hade de älskat hett i eftermiddagssolen och sedan somnat i varandras armar, glömska för omvärlden. Färjan hade lämnat ön utan dem, så nu återstod bara att övernatta i väntan på nästa båt.

”Vinden ligger på från fastlandet”, sa Ibra och tog inte blicken från horisonten. ”Jag undrar om den har vänt på sig.”
”Sluta oroa dig”, sa Jens med en rysning, men det var hopplöst att försöka följa sitt eget råd.

[Publicerad i Eskapix magazine vol 6 2011, där du kan läsa fortsättningen]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | Lämna en kommentar

Vid helvetets portar

Då.
1995.
Fred bryter ut i ett sargat Jugoslavien, för evigt styckat i sina beståndsdelar. Någonstans därborta brinner mina föräldrars hus, bebott av fel sorts människor på fel sorts plats. Min far var serb och min mor kroat, hon blev skjuten av en krypskytt, han togs av milisen och kom aldrig tillbaka. Jag hamnade på en flyktingförläggning i Sverige med mina kusiner och en bärbar cd-spelare som enda sällskap. Hörlurarna höll världen på avstånd, förvandlade livets jävlighet till någonting man kunde uthärda så länge man hade rätt sorts soundtrack. Men skiva efter skiva förvreds av minnen jag helst ville glömma, manade fram bilder av lastbilsflak och containrar, av iskalla nätter och bilresan genom Tyskland insvept i avgaser och dödsskräck. Musiken höll på att överge mig, lämna mig vind för våg när jag behövde den som mest.

Jag minns inte vad han hette, han som gav mig skivan. En kille på förläggningen, några år äldre och med rysk brytning stack till mig en CD, och jag minns att jag stirrade stumt på omslaget, en förvriden rysk ikon i brunt och guld som stirrade på mig med döda ögon. Vid Helvetets Portar. Jag var inte säker på om det var namnet på bandet eller skivan, för jag förstod inte svenska särskilt bra på den tiden. Hade det varit ett halvår tidigare hade jag protesterat, men världen hade slutat lyssna på mina protester så jag var tyst. Kvar fanns bara passiv acceptans av mitt eget öde. Så jag stoppade in den i spelaren, satte på mig hörlurarna och vred upp volymen. Högt.

Ett elektriskt fräsande fyllde mitt huvud, följt av metalliskt gnissel som förvridits till en spöklik melodi. Nackhåren reste sig när en röst väste i mina öron: “Vi är alla blinda för verkligheten, vi är alla födda för att dö.” Jag drog efter andan samtidigt som trummorna släpptes lösa, ett halvt slag före basen som kämpade för att hålla jämna steg med gitarrerna som föll in ett ögonblick senare. Jag satt förstenad, som en hund med huvudet ut genom sidorutan och hela världens fartvind i ansiktet. Och sen kom sången.

Jag hade aldrig hört något liknande. Den sket i melodin, den morrade och skrek ut textrader jag inte kunde uppfatta eller förstå ännu. Det var inte sång utan rent hat, en förryckt tirad mot alla världens orättvisor, en förbannelse kastad över den avskrädesplats som kallades för mänskligheten. Mitt ansikte värkte, och det tog mig ett ögonblick att inse att det berodde på att jag log för första gången på över ett år. Krampaktigt.

Jag var inte längre ensam.

[Novellen publicerades i Eskapix Magazine, Vol 5 2011 där man kan läsa resten.]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | Lämna en kommentar

In i mörkret

Koloniskeppet gled ensamt vidare genom världsrymden. Solseglen hade sedan länge fällts in när solvinden falnat och nu färdades det genom tomheten med släckta lyktor. Marschhastighet hade uppnåtts och skeppet gick på tomgång och sparlåga. Bortom odlingsdäckens simulerade solsken sträckte sig en värld av skuggor, fylld av lågenergiglöd och det konstanta mullret från fläktarna som styrde luftcirkulationen. Ingen märkte längre rotationen som skapade känslan av tyngd, lika lite som någon saknade den sol de flesta aldrig sett. Ljuset dirigerade skeppslivet med fast hand, från de mörka sovkuberna till de gulskuggiga arbetsplatserna och djupröda rekreationsklubbarna. Man vandrade sin egen dag på skeppet, förflyttade sig mellan gryning och skymning med sina fötters hjälp. Tid var relativt och mätt med atomur, inte med himlakroppars gång över himlavalvet. Natten var personlig och behövde inte delas med andra.

[Novellen kan läsas i sin helhet i Cathayas novellsamling: ‘Vansinnersverk’]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | Lämna en kommentar

Kvinnan under ytan

Luften var fylld med ljudet av svärmande trollsländor. Vera tittade ner på sina gummistövlar där hon stod i strandkanten. Varje gång som vågorna gled in så sögs de lite djupare ner. Hur länge skulle sanden dölja gyttjan som låg därunder? Sommaren var långtifrån över, men insjön hade redan sugit med sig det mesta. Lind förde en ojämn kamp mot elementen när han körde dit lass efter lass med traktorn på vårkanten, allt för att kunna säga att här fanns minsann en sandstrand när han annonserade för sina stugor nere i Tyskland. Vera hade sett bilderna, sjön som glänste i solskenet, röda stugor med vita knutar, träbryggan med sina båtar och så möjligheten att få bo på en egen ö. Hon undrade vad som hände när turisterna kom och såg bilvraken och skrothögarna runt Linds gård? Mannen hade aldrig slängt någonting som kunde sparas. Kanske tyckte de bara att det var pittoreskt. Hon slet sig från utsikten och drog upp sina stövlar ur sanden. Någonting guppade ute vid bryggkanten och fångade hennes uppmärksamhet. Hade någon dumpat sopor i sjön igen? Det var inte första gången hon dragit upp gamla plastdunkar som blåst ut i sjön. Inte för att det var hennes jobb, men en gång mullefröken alltid mullefröken. Kanske borde hon börja med det igen nu när barnen flugit ut för gott. Kvällarna var hemska i sin ensamhet.

Bryggan gungade lätt under hennes vikt, pontonerna som höll den flytande var inte jämt fördelade så den lutade lite drucket åt ena sidan. Vera knäböjde försiktigt för att dra upp ryggsäcken som låg och guppade i vattnet. Ögonen som stirrade tillbaka på henne under vattenytan fick henne att dra tillbaka handen som om hon blivit biten av en orm. För ett ögonblick så trodde hon att hon sett sin egen spegelbild, men kvinnan under ytan var ung och död. Vera svalde och tittade ner på hennes långa hår som vaggade som sjögräs runt ansiktet. Händerna guppade som näckrosblad på vattenytan. Hon såg ut att ha rotat sig i bottnen, för trots att vågorna vaggade henne fram och tillbaka så flöt hon ingenstans. Hon bara hängde där, fångad mellan botten och yta.

Skräcken som paralyserat henne släppte och Vera böjde sig fram, greppade de kalla händerna och drog. Vattnet skvimpade över bryggkanten och vätte hennes knän. Kvinnan satt fast och händerna var iskalla. Lika kalla som Mikaels händer när han kastat snöboll utan vantar och hon hade tagit hans små händer mellan sina stora varma och andats på dem. Bryggan gungade och hennes byxor sög åt sig mer vatten. Solskenet kändes som ett hånleende i nacken när hon gjorde ett sista ryck, hårt och brutalt som om hon dragit upp ett ankare. Bottnen släppte greppet och den unga kvinnan hävdes upp på bryggan så häftigt att Vera nästan välte bakåt. Hon ville fråga hur det var med henne, men orden fastnade på hennes tunga. Svaret låg där framför henne, kallt och livlöst med brustna ögon. Det var för sent, hade nog varit för sent redan när hon gått ned till strandkanten för att lyssna på trollsländorna. Hennes händer darrade när hon drog upp mobilen och gjorde det enda hon kunde. Ringde 112.

[Publicerad i Året Runt 2011]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | Lämna en kommentar

Snigelsommar

Snigelspåren rann nedför fönsterrutan. De intorkade linjerna silade skymningsljuset där det föll in över köksbordet. Man kunde nästan ana gallerskuggorna. Joanna tröttnade på att se de brunbleka bukarna glida förbi och rullade bort till kaffekokaren. Det hade kostat en hel del att handikappanpassa mormors gamla sommarställe, men det hade varit värt varenda krona. Det här var hennes tillflyktsort, hon kunde ge sin assistent ledigt hela sommaren och dra sig tillbaka hit, till sitt eget västkustparadis. I normala fall så såg hon knappt en människa tills hon tog bilen tillbaks till Göteborg i september, men den här sommaren hade ingenting varit normalt. Kaffet puttrade förnöjsamt och Joanna kontrollerade torrförråden. Hon hade fortfarande mat för en månad, och bränslenivån i generatorn var vad hon förväntade sig eftersom hon knappt behövt använda värmen alls, vädret hade varit så varmt och fuktigt. Kanske det förklarade snigelexplosionen.

Hade hon märkt att någonting var fel redan när hon kom hit i mitten av maj? Eller hade hon förträngt det? Hade hon varit så ivrig att få sina förnödenheter inburna att hon inte lagt märke till någonting ovanligt? Hon ville ju bara bli lämnad ensam. Hon visste inte hur många fler somrar hon skulle kunna klara sig själv, hennes sjukdom framskred efter sin egen tidtabell. Men hon behövde det här andningshålet, behövde överge radio och teve, behövde lämna datorer och bilar och trappor. Hennes enda livlina var hennes nödtelefon, mobilen som hon lovat att alltid ha med sig. Joanna log lite när hon hällde upp kaffet, det där var ett löfte som hon alltid bröt. Mobilen låg med sin laddare i en låda vid sängen. Där kunde den gott stanna. Hennes läkare brukade skälla på henne, vad skulle hända om hon välte med rullstolen? Om hon blev sjuk? Om hon skadade sig? Han förstod inte att det var det som var poängen. Hon hade inte många år av rörlighet kvar och hon ville göra det bästa av dem. Faran var en del i hennes kamp mot sjukdomen, ett sista finger i ögat på hennes handikapp. När yttervärlden skars bort så kände hon sig nästan normal. Varje sommar var en seger.

Joanna suckade och rullade ut på den inglasade verandan med sitt kaffe. I normala fall så skulle skjutdörrarna stå öppna och släppa in både sol och vind, men sen snigelinvasionen började så hade hon varit tvungen att ha dem stängda. Verandan var varm och kvav även med bambujalusierna nedfällda. Hon sträckte sig efter en av snoddarna, men utsikten var bara deprimerande. Blommorna var uppätna, bärbuskarna var kala och grönskan som återstod var dystert uniform och trist. Inga fåglar sjöng i buskarna, och hon hade inte sett en skymt av igelkottarna som brukade böka på gräsmattan i skymningen. Det var bara hon och sniglarna. Det hade gått så långt att hon fruktade regnet. Förra sommaren hade hon suttit härute för öppna dörrar och lyssnat till regnsmattret mot taket. Men numera så lockade varje skur bara fram sniglarna och förvandlade fönster och grusgångar till ett kryllande inferno. Hon kom hit för att känna sig fri från mänsklighetens blickar och fördomar, men nu var hon satt i husarrest med sniglarna som fångvaktare. Det fick vara nog nu, hon hade läst sina böcker och gjort sina korsord. Imorgon skulle hon fräscha upp sig lite och ta bilen ner till byn. Få lite variation. Köpa lite böcker, ta en glass i hamnen och lyssna på fiskmåsarna. Och framför allt, tänka på något annat än mördarsniglar.

[Publicerad i Eskapix Magazine vol 4 2010, där man kan läsa resten]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | Lämna en kommentar