Att stapla döda

Det grunda skalvet kom utan förvarning en vacker eftermiddag i januari. Ön skälvde och riste medan marken gungade våldsamt under ett par evighetslånga minuter. Tegelstenarna slets loss från murbruket som fjättrat dem när väggarna började svaja, och hus kollapsade till grushögar som inte längre hade någon likhet med en mänsklig boning. Cementväggar välte och sprack när de slog i marken, och lämnade armeringsjärn stickandes ut ur resterna som brutna benpipor. Den stora kupolen på presidentpalatset rasade in och den bländvita stuckaturen på väggarna flagnade av som gammal färg. I kyrkorna så slog klockorna vilt när fönstren sprack och glaset regnade ner som regnbågsfärgad snö och skar sönder fötter och hud på de som tagit skydd därinne. Vägarna hävde sig upp och ner i ystra krumbukter och asfalten sprack och skevade som skorpan på en paj. Hamnen sjönk och havet svepte in, medan marken förvätskades så de massiva lastkranarna sögs ner i sanden och pekade mot den klarblå himlen i skeva vinklar. Nyare byggnader rasade som korthus när fogarna svek och husen plattades ut till smörgåstårtor av krossade lik och betongsjok.

När väl mullret dog bort så följde en fruktansvärd stilla minut när hela staden drog efter andan. Sen kom skriken. Ett efter ett, hundratusen döda, krossade när byggnaderna de levt i rasade samman och förtärde dem. Tiotusentals fler var fångade i ruinerna och i dammet och förvirringen så kämpade de överlevande för att befria dem. Först grävde de med bara händer, med brädor och armeringsjärn. Sen med skyfflar och spett. Skräcksynerna kablades ut över världen och hjälpen strömmade snabbt till. Trots motståndet hos regeringen emot att acceptera hjälp utifrån så kom de till slut. Läkare och hjälparbetare, räddningspersonal och hundförare. Alla med målet att försöka hitta och rädda de som fortfarande var vid liv.

Men likhögarna bara växte.

Det värsta med att jobba här var inte stanken, som Susanne brukade säga när hon var för trött och sliten att inte bry sig om att hålla humöret uppe. Stanken kunde man hantera. Man kunde droppa lite pepparmyntsolja i munskyddet för att ta udden av den odör som spreds av otvättade kroppar och infekterade sår. Man kunde ju tro att det värsta vore de skadade själva, men hur hemskt det än var så vande man sig. Efter några artontimmarsskift i operationstälten så gled allting samman till en matta av opersonligt lidande. Hon hade flugits ner som en del av läkare utan gränser och jobbade som operationssköterska i den fabriksliknande organism som ett välfungerande fältsjukhus av nödtvång var. Så där stod hon, från morgon till kväll, i ett tält som nödtorftigt höll ute solen och dammet medan efterskalven ryckte i marken under hennes fötter. Var det fyrtio patienter som väntade så var minst femton av dem amputationer. Det var hennes specialitet. Läkaren skar av den krossade eller infekterade lemmen och hon rengjorde och sydde fast skinnfliken de lämnat efter sig för att skapa en prydlig stump. Sen rullades patienten iväg av andra sköterskor, och en ny lyftes upp på bordet för att opereras. Vad som hände med den avskurna kroppsdelen ville hon helst inte tänka på.

Fältsjukhuset var en mardröm av krossat, blödande kött, men det hade hon ju väntat sig. Visst var det var värre här än på andra ställen hon varit, men hon hade ju ett jobb att göra. Liv att rädda. Hon hade till och med vant sig vid barnen och deras stumma stirrande. De fortsatte att titta på sina skadade lemmar som om de inte kunde förstå vad som hade hänt även när de blev tillsagda att titta bort när bensågen närmade sig. Hon var van vid infekterade, kallbrandssvarta lemmar, infektioner blev snabbt allvarliga i den fuktiga hettan. Hon var van vid att plocka larver ur öppna sår, att vända sig om för att spy, spotta, skölja munnen och sen fortsätta arbeta. Hon var van vid skriken, även om de följde henne in i mardrömmarna. Hon var till och med van vid den tomma tystnaden hos de som närmade sig döden, när läkarna var tvungna att välja mellan att rädda dem till ett osäkert öde i en stad där eftervård inte fanns eller att spendera mer tid på att rädda de som kunde klara sig själv i framtiden.

Men hon vande sig aldrig vid flugorna. De var de vidrigaste bestar hon någonsin råkat ut för under sina resor. Feta och blåsvarta hemsökte de både levande och döda. De bet där de kom åt, slet av små stycken kött och hud och lämnade sår som ofelbart blev infekterade. Hade de chansen så lade de ägg under huden, och skinnet sprack som slitna jeans när larverna kläcktes. Och som om det inte var nog så följdes flugorna av knott, myggor, stingflyn och alla andra flygande, krypande och hoppande insekter i en hemsökelse av närmast bibliska proportioner. Varje kväll så skrubbade Susanne och hennes kollegor sig rena i havsvatten och sköljde efteråt med dyrbart färskvatten, sen täckte de varenda centimeter av sin hud med flugsprej. I en tyst ritual så hjälpte de varandra med ryggar och ben, kontrollerade noga huden efter märken av bett. De sov under myggnät och bar långarmat under operationskläderna trots hettan. Och på det viset så skar de sig igenom dagarna, genom den första, akuta räddningsinsatsen och in i den långt mer traumatiska hanteringen av de sårade och de döda. Så många döda.

[Den här novellen läsas i sin helhet i antologin ‘Bländverk’ från Swedish Zombie. Den finns gratis att ladda ner här.]  

Annonser

Om Malin Rydén

Malin Rydén is a published freelance fiction writer and machinist, sharing her time between two continents, two languages and too many imaginary worlds to count. She is currently putting the finishing touches to her first two novels, 'Dödvatten' (Deadwater), a collection of horror shorts, and 'An Unkindness of Ravens', a queercentric adventure of mathematics and revolution. ---- Malin Rydén är en publicerad författare och CNC-operatör som delar livet mellan två kontinenter, två språk och ett otal imaginära världar. Hon håller just nu på att sammanställa sin första skräcknovellsamling, ”Dödvatten’, där hon tar itu med mörkret som vilar bakon den svenska tryggheten. Hon arbetar även med sin engelska roman ”An Unkindness of Ravens’, en äventyrshistoria om revolutionära matematiker, samt två hemliga samarbetsprojekt.
Länk | Det här inlägget postades i Publicerade noveller och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s