Glöm inte köpa mjölk

Trappan kvider under mina bara fötter, lite som en hundvalp någon trampat på. Lät den alltid så här? Jag minns inte riktigt, lika lite som jag minns vad jag gjorde igår och min hjärna slirar runt i gamla hjulspår.

Det är lapparna som leder bakåt till ett glömt förflutet, små klottrade ledtrådar till mörka hörn och döda valpar. Jag skulle aldrig ha kommit tillbaka hit.

Telefonsamtalet kom för en vecka sedan, en röst fylld av sprak och störningar som beklagade en sorg jag inte kände. Han var död nu, sa dom. En olycka. Borta för alltid. Jag stod där med luren i handen och kände världen svepas bort av minnen. Glömda. Förträngda. Det fanns inte längre någon i andra ändan av luren när jag kom mig för att lägga på.

Jag grät inte på begravningen. Jag bara stod där, stum som sten, när kistan sänktes ned. Bara prästen var där, och så jag och några nyfikna. Jag bara stod där och jag grät inte. Jag bara stod där och sedan gick jag hit. Inte hem, det hade inte varit mitt hem på så länge. Bara hit. Tillbaka. Till huset. Mitt hus. Huset han bodde i. Huset jag bodde i för så länge sedan.

Tio år. Var det en lång tid? Samla tillräckligt många ögonblick på hög och du kan intala dig själv att de är en evighet. Traska tillräckligt långt och du kan lura dig själv att du rör dig framåt. Men om du tittar upp i skyn så är det fortfarande samma måne som stirrar på oss båda.

Jag sov i mitt gamla rum den natten. Sängen stod orörd, överkastet täckt av damm. Hade han stängt dörren hit och inte öppnat den sen dess? Hade han hoppats att jag skulle komma hem trots allt? Kanske hade han låtsats att jag fortfarande var kvar här inne, gömd bakom den stängda dörren? Vet inte varför jag grät, hat är enklare än sorg. Men tankarna kom oombedda; hade han saknat mig?

När jag vaknade den morgonen var spegeln i sovrummet sprucken. Hade den varit hel igår? Hade jag krupit ur sängen som en sömngångare och krossat glaset? Slagit sönder mitt eget hatade ansikte? Det fanns inget blod på mina händer. Mer lögner. Jag stirrar på mitt skeva ansikte, skurit i bitar av spegeln som om jag hade fått facettögon. Som om jag vore en spyfluga.

Jag kan fortfarande känna deras fötter mot min hud, men sommarflugorna ligger döda i fönsterkarmen. Små, mumifierade kroppar. Skitiga fönster. Någon har ritat på dom, fingertoppshieroglyfer i dammet. Små solar. Träd. Hus. Ingen hund. Inga människor. Någon har skrivit ‘jag saknar dig mamma’ och fingrarna var tjockare än mina. Tror jag. Jag vågar inte jämföra så noga. Tänk om skulle jag fångas i glaset, en spegelbild som hemsöker sitt aborterade liv.

Jag hittade den första lappen i badrummet. ‘Minns’ sa den, och det var min egen handstil. Jag ryckte ner den och skrev ordet igen, nedanför, så jag kunde jämföra. Samma krökta ‘n’. Samma slarviga ‘s’. Samma penna. Bic blå. Jag mindes inte att jag hade skrivit den, än mindre vad det var jag skulle minnas.

Mjölken i kylen var sur. Kartongen luktade mord när jag öppnade den. Klumparna samlades som slamsor i vasken när jag tömde och sköljde. Lite som stelnad sperma. Eller foster. Hade mjölken varit gammal när jag köpte den? Lappen på kylen sa till mig ‘glöm inte köpa mjölk’, och det var min handstil. Igen. Jag borde gå och köpa mjölk, men det regnar ute och det gjorde honom alltid rastlös.

Han bor inte här längre. Jag måste komma ihåg det. Han är död och huset är mitt. Bara mitt. Jag behöver inte låsa dörrarna längre, men jag gör det ändå. Som om träplankor kunde skydda mig mot det som varit. En sköld. Men sköldar spricker. Låsen är omgivna av märken skrapade djupt in i träet. Jack från saxar och skruvmejslar. Färgen är avskavd, men träet är friskt och behåller sina hemligheter.

[Den här novellen läsas i sin helhet i antologin ‘Häxrötter’ fråm Eskapix/En bok för vuxna. Köp den här.]

Annonser

Om Malin Rydén

Malin Rydén is a published freelance fiction writer and machinist, sharing her time between two continents, two languages and too many imaginary worlds to count. She is currently putting the finishing touches to her first two novels, 'Dödvatten' (Deadwater), a collection of horror shorts, and 'An Unkindness of Ravens', a queercentric adventure of mathematics and revolution. ---- Malin Rydén är en publicerad författare och CNC-operatör som delar livet mellan två kontinenter, två språk och ett otal imaginära världar. Hon håller just nu på att sammanställa sin första skräcknovellsamling, ”Dödvatten’, där hon tar itu med mörkret som vilar bakon den svenska tryggheten. Hon arbetar även med sin engelska roman ”An Unkindness of Ravens’, en äventyrshistoria om revolutionära matematiker, samt två hemliga samarbetsprojekt.
Det här inlägget postades i Publicerade noveller och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s