Breaks

One of the projects I am working on has finally seen the daylight. This is ”Breaks” a comic I am writing together with Emma Vieceli.

Everyone wears a mask. What we see of people on the surface is so rarely what’s ticking underneath. And, in Cortland Hunt’s case, what he’s hiding might just be more than Ian Tanner is prepared for.

Breaks is the story of two young adults coming to terms with who they were, who they are and who they’ll become.

It’s a love story…but a little broken.

Image

Well, if you are curious about that, join us at www.breakscomic.com 

Publicerat i Published comics | Märkt , , | 1 kommentar

Att stapla döda

Det grunda skalvet kom utan förvarning en vacker eftermiddag i januari. Ön skälvde och riste medan marken gungade våldsamt under ett par evighetslånga minuter. Tegelstenarna slets loss från murbruket som fjättrat dem när väggarna började svaja, och hus kollapsade till grushögar som inte längre hade någon likhet med en mänsklig boning. Cementväggar välte och sprack när de slog i marken, och lämnade armeringsjärn stickandes ut ur resterna som brutna benpipor. Den stora kupolen på presidentpalatset rasade in och den bländvita stuckaturen på väggarna flagnade av som gammal färg. I kyrkorna så slog klockorna vilt när fönstren sprack och glaset regnade ner som regnbågsfärgad snö och skar sönder fötter och hud på de som tagit skydd därinne. Vägarna hävde sig upp och ner i ystra krumbukter och asfalten sprack och skevade som skorpan på en paj. Hamnen sjönk och havet svepte in, medan marken förvätskades så de massiva lastkranarna sögs ner i sanden och pekade mot den klarblå himlen i skeva vinklar. Nyare byggnader rasade som korthus när fogarna svek och husen plattades ut till smörgåstårtor av krossade lik och betongsjok.

När väl mullret dog bort så följde en fruktansvärd stilla minut när hela staden drog efter andan. Sen kom skriken. Ett efter ett, hundratusen döda, krossade när byggnaderna de levt i rasade samman och förtärde dem. Tiotusentals fler var fångade i ruinerna och i dammet och förvirringen så kämpade de överlevande för att befria dem. Först grävde de med bara händer, med brädor och armeringsjärn. Sen med skyfflar och spett. Skräcksynerna kablades ut över världen och hjälpen strömmade snabbt till. Trots motståndet hos regeringen emot att acceptera hjälp utifrån så kom de till slut. Läkare och hjälparbetare, räddningspersonal och hundförare. Alla med målet att försöka hitta och rädda de som fortfarande var vid liv.

Men likhögarna bara växte.

Det värsta med att jobba här var inte stanken, som Susanne brukade säga när hon var för trött och sliten att inte bry sig om att hålla humöret uppe. Stanken kunde man hantera. Man kunde droppa lite pepparmyntsolja i munskyddet för att ta udden av den odör som spreds av otvättade kroppar och infekterade sår. Man kunde ju tro att det värsta vore de skadade själva, men hur hemskt det än var så vande man sig. Efter några artontimmarsskift i operationstälten så gled allting samman till en matta av opersonligt lidande. Hon hade flugits ner som en del av läkare utan gränser och jobbade som operationssköterska i den fabriksliknande organism som ett välfungerande fältsjukhus av nödtvång var. Så där stod hon, från morgon till kväll, i ett tält som nödtorftigt höll ute solen och dammet medan efterskalven ryckte i marken under hennes fötter. Var det fyrtio patienter som väntade så var minst femton av dem amputationer. Det var hennes specialitet. Läkaren skar av den krossade eller infekterade lemmen och hon rengjorde och sydde fast skinnfliken de lämnat efter sig för att skapa en prydlig stump. Sen rullades patienten iväg av andra sköterskor, och en ny lyftes upp på bordet för att opereras. Vad som hände med den avskurna kroppsdelen ville hon helst inte tänka på.

Fältsjukhuset var en mardröm av krossat, blödande kött, men det hade hon ju väntat sig. Visst var det var värre här än på andra ställen hon varit, men hon hade ju ett jobb att göra. Liv att rädda. Hon hade till och med vant sig vid barnen och deras stumma stirrande. De fortsatte att titta på sina skadade lemmar som om de inte kunde förstå vad som hade hänt även när de blev tillsagda att titta bort när bensågen närmade sig. Hon var van vid infekterade, kallbrandssvarta lemmar, infektioner blev snabbt allvarliga i den fuktiga hettan. Hon var van vid att plocka larver ur öppna sår, att vända sig om för att spy, spotta, skölja munnen och sen fortsätta arbeta. Hon var van vid skriken, även om de följde henne in i mardrömmarna. Hon var till och med van vid den tomma tystnaden hos de som närmade sig döden, när läkarna var tvungna att välja mellan att rädda dem till ett osäkert öde i en stad där eftervård inte fanns eller att spendera mer tid på att rädda de som kunde klara sig själv i framtiden.

Men hon vande sig aldrig vid flugorna. De var de vidrigaste bestar hon någonsin råkat ut för under sina resor. Feta och blåsvarta hemsökte de både levande och döda. De bet där de kom åt, slet av små stycken kött och hud och lämnade sår som ofelbart blev infekterade. Hade de chansen så lade de ägg under huden, och skinnet sprack som slitna jeans när larverna kläcktes. Och som om det inte var nog så följdes flugorna av knott, myggor, stingflyn och alla andra flygande, krypande och hoppande insekter i en hemsökelse av närmast bibliska proportioner. Varje kväll så skrubbade Susanne och hennes kollegor sig rena i havsvatten och sköljde efteråt med dyrbart färskvatten, sen täckte de varenda centimeter av sin hud med flugsprej. I en tyst ritual så hjälpte de varandra med ryggar och ben, kontrollerade noga huden efter märken av bett. De sov under myggnät och bar långarmat under operationskläderna trots hettan. Och på det viset så skar de sig igenom dagarna, genom den första, akuta räddningsinsatsen och in i den långt mer traumatiska hanteringen av de sårade och de döda. Så många döda.

[Den här novellen läsas i sin helhet i antologin ‘Bländverk’ från Swedish Zombie. Den finns gratis att ladda ner här.]  

Länk | Posted on by | Märkt | Lämna en kommentar

Sjön suger

Tony tog kurvan för snabbt och för snävt och sladdade ut på Katarinavägen utan någon som helst kontroll. Snön sprutade runt de vilt spinnande hjulen där de kämpade för att få grepp i snösörjan som täckte Stockholms gator. Han pumpade desperat på bromsen medan världen utanför blev en snöglob någon satt i spinn. Snö. Hus. Snö.

“Buss!” skrek Lilla Pervot högt och slängde upp armarna för ansiktet. Lilla Pervot var visserligen huvudet kortare än de andra i bilen, men inte så värst mer pervers. Däremot hade han utan egen förskyllan ärvt ett mycket finskt efternamn, Parviainen, och med det ett rykte som knivbärande fyllerist.

“Fan!” svor Tony och vred på ratten, men bilen fortsatte sin ystra dans och sladdade rakt in i sidan på SL-bussen så krockkuddarna exploderade som röksvampar. För ett ögonblick var bilen fylld av förvirrad tystnad, sen svor Halvliter högt från baksätet. “Fan heller att jag nånsin stjäl en bil innanför tullarna igen, satans jävla helvetes dubbförbud!” Halvliter hade fått sitt öknamn efter en vild ungdom som övertygad nazist. Detta vansinne hade visserligen gått över, men han hailade fortfarande på fyllan. Dessa dagar så hade dock alkoholen förvandlat det en gång snärtiga Hail Hitler till ett sluddrigt, sorgset halvliter som på en gång fick symbolisera hans förspillda förflutna och försupna framtid.

“Det är bäst vi går nu pojkar”, sa Gurkböjarn lakoniskt och knäppte upp säkerhetsbältet. Han var den äldste i gruppen och det närmaste man kom den inofficielle ledaren. Gurkböjarn var en övertygad EU motståndare. Nåja, i sanningens namn var han en passionerad motståndare till alla slags myndigheter, från polisen till vägverket, men efter att i mitten av nittiotalet fått reda på att EU hade bestämt att bara raka gurkor fick säljas med den högsta kvalitetsmärkningen så hade han försökt att starta ett gurkuppror av mörkermän som skulle smyga runt i butikerna och böja gurkor i protest. Den fixa idén hade bytts ut mot många andra under årens lopp, men öknamnet hade stannat.

“Glöm inte väskan”, sa Tony där han kämpade med krockkudden. Han hade aldrig fått något öknamn trots idoga försök. Ingenting fastnade på honom, han var för evigt dömd att förbli en simpel Tony.

“Jag har den”, lugnade Halvliter och sparkade ut den buckliga bildörren. Väskan i fråga innehöll vad de uppskattade vara minst en miljon i kontanter, och var resultatet av en nästan osannolikt lyckad stöt i julhandeln. Lyckad fram tills flykten tog en ände med förskräckelse i ett insnöat Stockholm.

Utanför så hade trafiken stoppats och folk börjat välla ut ur den strandsatta SL-bussen. Tony viftade bort en hjälpande hand och vacklade ut i folkmassan. På avstånd hördes sirener och han tittade sig om efter en flyktväg. Trafiken var blockerad och hans skor halkade i snösörjan. Paniken växte och han kunde nästan känna en fast snuthand greppa hans axel. Gå i fängelse utan att passera gå.

“Kom nu Tony”, sa Gurkböjarn och ryckte honom i armen. Tony pep till och svarade nästan med en snyting innan han såg vem det var.

“Vart?” frågade han med desperation i rösten.

“Bort”, var det enda han fick till svar. Det fick duga så länge.

En sak man snabbt lär sig när man springer från polisen är att det alltid är lättast att fly i nedförsbacke. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk flyr uppför om man har ett val. Kan man inte springa kan man alltid halka eller falla. Även om lungorna brinner så går det i alla fall fort, men till slut så når man en punkt där man måste stanna och hämta andan. Det var som Halvliter alltid hade sagt, man behövde inte springa snabbast så länge man sprang snabbare än någon annan. Om snuten fick tag på någon så slutade de oftast springa och hoppades att de skulle spilla vilka som varit med på stöten. Det var därför det gällde att ha med någon som var långsam men pålitlig, och Tony misstänkte att det var därför han var med. Kanske skulle han vara glad över att folk litade på att han skulle hålla käft, men just nu värkte foten för mycket för att han skulle känna annat än irritation. Han hade trampat på en trasig flaska under ett fylleslag när han blev byxmyndig, och foten hade aldrig blivit sig riktigt lik sen dess.

Som tur var så var det inga snutar hack i häl, för när de väl nått ner till hamnen så var Tony långt efter de andra, desperat haltande för att inte tappa bord dem i folkmassorna. När han väl hann fram så lät Halvliter som en trasig blåsbälg, men kramade fortfarande väskan som om det varit hans enfödde son. Flinet han gav Tony var triumferande, som om de sprungit ikapp med varandra istället för med lagens långa arm. Gurkböjarn hade rätat på sig i sin fulla längd i ett fruktlöst försök att se respektabel ut i folkvimlet, och Tony såg inte Lilla Pervot någonstans. Vikingterminalen gnistrade löftesrikt i decembermörkret, och det kändes enklast att bara följa med strömmen. Här var de bara ett gäng härjade män bland alla andra, och både poliser och sirener lyste med sin frånvaro.

“Nu skall ni se gubbar”, hojtade Lilla Pervot när han dök upp ur vimlet. “Nu blir det åka av.” Han viftade med vad Tony gissade var biljetter.

“Sch”, hyssjade Gurkböjarn och lutade sig ner. “Hur fick du tag på de där?

“Det finns så mycket fyllefolk här”, slog Lilla Pervot ifrån sig. “Dom har säkert redan glömt att dom inte glömde biljetterna hemma. För nu ska vi ut och åka gubbar, hela vägen till Finland och sen kan vi ta en färja till Baltikum, och sen förstår ni, då blir det baltröj för hela slanten. Jul i Tallinn med billig skitvodka och öststatsluder!”

Halvliter skrattade och lossade lite på sitt grepp om väskan. “Det är fan tur att vi är med i EU nu så man inte behöver tänka på pass och annan skit längre.”

Tony var på väg att stämma in, men hejdade sig eftersom Gurkböjarn fått nåt mörkt i blicken. Istället bytte han snabbt ämne. “Tror ni det är julbord ombord?”

Gurkböjarn gav honom en medlidsam blick. “Det är klart att det blir julbord Tony lilla, det är vad folket köar för här. Ett flytande julbord och superi av allra bästa slag, på internationellt vatten med tullfri sprit.”

“Amen”, sa Halvliter andaktsfullt.

“Men vi ska inte supa till för hårt nu”, manade Gurkböjarn och lade armen om Halvliters axlar. “Vi ska bara smälta in, göra som alla andra tills vi kommit ut ur landet och farbror polisen slutat leta efter oss.”

“Bara smälta in”, mös Lilla Pervot och tittade på en grupp överförfriskade medelålders män som börjat fira redan innan de ens kommit ombord på färjan.

“Göra som alla andra”, ekade Tony och tittade upp mot lysrören som ledde dem bort mot färjan. Just då tindrade de lika vackert som juleljus.

[Den här novellen läsas i sin helhet i antologin ‘Belzebub Be Bop’ från Eskapix/En bok för vuxna. Köp den här.]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | 1 kommentar

Glöm inte köpa mjölk

Trappan kvider under mina bara fötter, lite som en hundvalp någon trampat på. Lät den alltid så här? Jag minns inte riktigt, lika lite som jag minns vad jag gjorde igår och min hjärna slirar runt i gamla hjulspår.

Det är lapparna som leder bakåt till ett glömt förflutet, små klottrade ledtrådar till mörka hörn och döda valpar. Jag skulle aldrig ha kommit tillbaka hit.

Telefonsamtalet kom för en vecka sedan, en röst fylld av sprak och störningar som beklagade en sorg jag inte kände. Han var död nu, sa dom. En olycka. Borta för alltid. Jag stod där med luren i handen och kände världen svepas bort av minnen. Glömda. Förträngda. Det fanns inte längre någon i andra ändan av luren när jag kom mig för att lägga på.

Jag grät inte på begravningen. Jag bara stod där, stum som sten, när kistan sänktes ned. Bara prästen var där, och så jag och några nyfikna. Jag bara stod där och jag grät inte. Jag bara stod där och sedan gick jag hit. Inte hem, det hade inte varit mitt hem på så länge. Bara hit. Tillbaka. Till huset. Mitt hus. Huset han bodde i. Huset jag bodde i för så länge sedan.

Tio år. Var det en lång tid? Samla tillräckligt många ögonblick på hög och du kan intala dig själv att de är en evighet. Traska tillräckligt långt och du kan lura dig själv att du rör dig framåt. Men om du tittar upp i skyn så är det fortfarande samma måne som stirrar på oss båda.

Jag sov i mitt gamla rum den natten. Sängen stod orörd, överkastet täckt av damm. Hade han stängt dörren hit och inte öppnat den sen dess? Hade han hoppats att jag skulle komma hem trots allt? Kanske hade han låtsats att jag fortfarande var kvar här inne, gömd bakom den stängda dörren? Vet inte varför jag grät, hat är enklare än sorg. Men tankarna kom oombedda; hade han saknat mig?

När jag vaknade den morgonen var spegeln i sovrummet sprucken. Hade den varit hel igår? Hade jag krupit ur sängen som en sömngångare och krossat glaset? Slagit sönder mitt eget hatade ansikte? Det fanns inget blod på mina händer. Mer lögner. Jag stirrar på mitt skeva ansikte, skurit i bitar av spegeln som om jag hade fått facettögon. Som om jag vore en spyfluga.

Jag kan fortfarande känna deras fötter mot min hud, men sommarflugorna ligger döda i fönsterkarmen. Små, mumifierade kroppar. Skitiga fönster. Någon har ritat på dom, fingertoppshieroglyfer i dammet. Små solar. Träd. Hus. Ingen hund. Inga människor. Någon har skrivit ‘jag saknar dig mamma’ och fingrarna var tjockare än mina. Tror jag. Jag vågar inte jämföra så noga. Tänk om skulle jag fångas i glaset, en spegelbild som hemsöker sitt aborterade liv.

Jag hittade den första lappen i badrummet. ‘Minns’ sa den, och det var min egen handstil. Jag ryckte ner den och skrev ordet igen, nedanför, så jag kunde jämföra. Samma krökta ‘n’. Samma slarviga ‘s’. Samma penna. Bic blå. Jag mindes inte att jag hade skrivit den, än mindre vad det var jag skulle minnas.

Mjölken i kylen var sur. Kartongen luktade mord när jag öppnade den. Klumparna samlades som slamsor i vasken när jag tömde och sköljde. Lite som stelnad sperma. Eller foster. Hade mjölken varit gammal när jag köpte den? Lappen på kylen sa till mig ‘glöm inte köpa mjölk’, och det var min handstil. Igen. Jag borde gå och köpa mjölk, men det regnar ute och det gjorde honom alltid rastlös.

Han bor inte här längre. Jag måste komma ihåg det. Han är död och huset är mitt. Bara mitt. Jag behöver inte låsa dörrarna längre, men jag gör det ändå. Som om träplankor kunde skydda mig mot det som varit. En sköld. Men sköldar spricker. Låsen är omgivna av märken skrapade djupt in i träet. Jack från saxar och skruvmejslar. Färgen är avskavd, men träet är friskt och behåller sina hemligheter.

[Den här novellen läsas i sin helhet i antologin ‘Häxrötter’ fråm Eskapix/En bok för vuxna. Köp den här.]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | Lämna en kommentar

Djupet

Att kliva ut ur helikoptern var som att kliva rakt in i en vindtunnel. Peter drog efter andan och skyddade ansiktet med handen när Nordsjöns vindar drog i och slet i deras hår. Jon skrattade och vände ryggen mot så han kunde lägga in en ny snus. Leif såg mest ut som om han hade lust att spy, han hatade att flyga och brukade alltid säga att sätta en dykare på en helikopter var som att sätta vingar på en fisk. Efter det blev han alltid kallad flygfisken av dem som visste om historien.
”Välkommen pojkar”, sa Mogens och vinkade in dem i lä. Här kunde de prata utan att skrika, även om en oljeborrplattform aldrig var helt tyst. ”Ni fick en fin dag att flyga på. När jag åkte hit så öste regnet ner så vi knappt såg plattformen.
De var tre norrmän och en ensam svensk, men Peter hade jobbat på Nordsjöns oljefält i fem år vid det här laget, man blev lite smygnorsk av bara farten. Att vara dykare inom oljeindustrin innebar grova pengar men stora risker. Vattnet var iskallt, vågorna höga, och du var hela tiden omgiven av metall och kemikalier. Men, som Jon brukade säga, den farligaste biten var att ta sig i och ur sjön, när man väl var under vågorna så var det lugnt. Jon var en jäkla lögnare ibland.
”Är tryckkammaren på plats?” Leif gnuggade sina händer, han var fortfarande blek, men den friska luften hade fått liv i honom igen.
De hade jobbat som ett dykteam i ett år nu, och det var Mogens jobb att se till att deras utrustning hamnade på plats och kopplades in ordentligt av landpersonalen. Om teknisk dykning var farligt, så var mättnadsdykning en konstform jämförbar med rymdpromenader. För att spara tid på upp och nedstigningar så levde dykarna under ett tryck som var anpassat för det djup de skulle arbeta på, och hämtades upp och ner i en dykarklocka.
”Inkopplad och klar”, kom svaret, ”Vi kan flytta in direkt gubbar.”

Mogens ledde dem runt hörnet, och vinden slet återigen deras ord i bitar. Fastbultad på ståldäcket stod den, deras hem för den närmaste veckan. Som en rymdbas i miniatyr, inlyft med helikopter och monterad på plats. Två moduler med en sluss emellan, där dykarklockan vilade. Kranen som skulle lyfta den stod säkrad mot vinden, och Peter kunde se hur räcket som normalt skyddade kanten på plattformen hade monterats bort. Han fick en plötslig vision om att plattformen skulle börja rulla i vågorna och folk trilla över kanten som ärtor av en gaffel. Men en SPAR plattform var bland det stabilaste man kunde stå på i en storm. Under själva överbyggnaden sträckte sig en över tvåhundra meter djup metallkonstruktion, ett gigantiskt rör, trettiofem meter i diameter, en motvikt för att dämpa stormarnas kraft. Inne i röret låg borrutrustningen skyddad, och enorma, kilometerlånga kablar kedjade fast plattformen vid havsbottnen flera tusen meter under deras fötter. Om han försökte så kunde han ana sjögången, men han var aldrig säker på om det var inbillning eller inte.
Peter drog med fingrarna över den oljiga ytan på deras lilla bunker. Till skillnad från de flesta plattformar de jobbade på så var Loke helt ny, och deras utrustning såg plötsligt skamfilad och uttjänt ut, med sliten färg och stötta kanter. Men den fungerade, och de litade allihop på att Mogens skulle ha sett till att inga misstag gjordes när modulerna kopplades ihop och tätades.
Ingen ville ha en upprepning av Deep Sea Driller.

Allt som hade krävts där var ett enda litet misstag. Dålig kommunikation, ovan personal och en sluss som öppnades när den skulle ha varit stängd. Nio atmosfärers tryck blev ett på ett ögonblick, och fem människor miste livet. Den dykare som stod närmast slussen hade formligen förintats inifrån. De inre organen hade tryckts ut genom bålen, till och med ryggraden hade exploderat ut med våldsam kraft. Armar och ben hade skjutits iväg som missiler, och delar av honom hade sugits ut genom det lilla hålet och sprejat omgivningen röd. De hade hittat delar flera dagar senare, vissa trettio meter upp i själva riggen. De andra hade knappast haft en lättare död, blodet hade kokat och kropparna svullnat som ilandflutna valar. Sedan dess ändrades rutinerna, säkerheten blev viktigare, och den mänskliga faktorn hade i stort sett eliminerats.
I stort sett. Det var ord som förföljde Peter i hans drömmar. I stort sett eliminerats. Varje gång han gick in genom porten och hörde den förseglas bakom honom så kom tanken. Var det dags idag? För någon att klanta till det? Dåliga dagar blev varje ljud utifrån en öppnad ventil, men så var det ibland. Man hade inte råd att bry sig om dåliga dagar i det här jobbet.

[Den här novellen läsas i sin helhet i antologin ‘Vridna Historier’ fråm Eskapix/En bok för vuxna. Köp den här.]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | Lämna en kommentar

Tyst hunger

Tyst Hunger

När Lovisa väl svängde in på Södergårdens gårdsplan så var den redan full med bilar. Hon försökte parkera så hon inte skulle stå i vägen om slaktbilarna skulle behöva komma fram, men gyttjan gjorde dikesrenarna förrädiska så hon tog inga risker. Det räckte att behöva ringa efter bärgningsbil en gång under sin karriär, speciellt härute där mobiltäckningen var osäker och det var långt mellan gårdarna. Även om bönder i normala fall var hjälpsamma människor och redo att rycka in med en traktor så trampade en djurskyddsinspektör på många ömma tår. Hjälpen kunde vara långt borta om man hade otur, hon hade hört historierna. Leran sög tag i hennes stövlar när hon klev ur bilen, och mer regn hängde i luften. April visade sig just nu från sin brunaste och blötaste sida. En sur, stickande doft av svin omgav gården, och hon tog ett par djupa andetag för att vänja sig. Hönshus var värre att gå in i, men ingenting stank som industriell uppfödning av svin.
”Berndt?” ropade hon och höjde armen i en vinkning när hon klafsade bort över den leriga gårdsplanen mot gruppen av män som samlats runt en av bilarna. En lång tunnhårig man höjde armen till svar och vinkade bort henne till de andra. Berndt Scheele var en fåordig man, som länsveterinär närmade han sig pensionsåldern men Lovisa undrade om han inte var för gift med sitt jobb för att ens tänka i de banorna.
”Bra att du kom Lovisa, jag önskar att jag hade bättre nyheter.” Han tryckte bak glasögonen mot näsroten, och suckade. ”Det ser inte bra ut.”
Hon rynkade på pannan och tittade på resten av gruppen, som undvek hennes blick. Stämningen var tryckt, och Örjansson som ägde Södergårdens Grisar, såg ut som om han helst hade velat klippa till någon.
”Vad är det då?” frågade hon till slut. ”Svininfluensa? Mul och Klövsjuka? Salmonella?”
”Vi vet inte riktigt ännu”, erkände Lennart. ”Vi får se vad proven visar, men det ser ut som influensa.”
”Hur som helst så tar vi inga risker”, fyllde Pål i, en av Berndts yngre kollegor. ”Inte efter vad vi sett därinne. Det blir karantän och destruering av besättningen.”
Lovisa tittade på Örjansson, men han protesterade inte. Det fick henne att inse allvaret, de flesta bönder protesterade vilt när det kom till avlivning av deras djur, även om de fick ekonomisk ersättning. Även en industriell storbonde kunde ha nära band till sina djur. Hon tvekade ett ögonblick, fångad mellan feghet och viljan att veta.
”Kan jag ta en titt?”
Männen runt bilen utbytte tveksamma blickar, men Berndt nickade.
”Kom, du kan få låna en mask av oss.”

Förra gången hon hade varit inne i stallet så hade det varit liv och rörelse, halvvuxna lösdriftssvin hade bökat runt i halmen i de stora boxarna, rört sig omkring i små grupper och samlats i väntan på utfodringen. Nu stod grisarna där, en och en, stilla och orörliga. Inga bökade, många låg ner, och hon hade ingen aning om de levde eller hade dött. Lovisa tryckte masken lite hårdare mot ansiktet och gick fram mot den av grisarna som stod närmast boxväggen. Den stod orörlig och darrande, med rödsprängda ögon och droppande tryne. Hon kunde se saliv och snor bilda långa strängar under hakan, munnen slappt halvöppen så hon kunde skymta de skarpa hörntänderna. Hon viftade på handen i ett försök att skrämma den, men svinet bara stod där och vaggade, med blicken oseende i fjärran. Flugor kröp över dess tryne men den gjorde ingen ansats att skaka bort dem. Den bara stod där. Stilla. Stirrande. Lovisa kunde inte minnas senaste gången hon sett någonting så spöklikt. Pål hade rätt, att avliva djuren var det enda rätta, hon trodde inte de skulle leva länge om de lämnades på egen hand. Avlivning och karantän. Med en rysning vände hon sig om och flydde stallet.

Såna här dagar var det en lättnad att begrava sig i papper och karantänsbestämmelser. Lovisa var glad att det inte var hon som hade makten att bestämma över liv och död, hon hade tagit jobbet för att hon ville skydda djur från lidande, inte för att med ett pennstreck döma dem till avlivning och destruering. Inte för att de hade något val, att Sverige hade så bra djurhälsa som de hade berodde på snabba insatser och hänsynslös kontroll. Att offra de få för att rädda de många. Det var därför hon var här, som djurskyddsinspektör var det hon som hade mest koll på vilka gårdar som hade djur, och vart gränserna för karantänszonen borde dras. Hennes händer luktade skarpt, och stövlarna var renare än de hade varit på flera veckor efter att ha trampat runt i desinficeringsbadet på vägen ut. Hon ville hem och ställa sig i duschen, men istället var hon fast här med listor och kartor. Liv eller död. Ekonomiskt bortfall. Hon sneglade bort mot Örjansson som satt på en motorhuv med uppgivna skuldror och en kaffekopp i handen. Kanske väntade han på slaktbilen. Kanske undrade han vad han gjort för fel.

[Den här novellen var publicerad i Eskapix Magazine, bok 1, 2012, där man kan läsa resten.]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | Lämna en kommentar

Strandhugg

Solen sjönk i havet som ett knytnävsslag och lämnade efter sig en himmel svullen i rostrött och lila. Vinden låg på från fastlandet och vågorna reste sig vita innan de fräste in över stranden som på Hälleskär inte var täckt av sand utan bestod av miljoner stenar som slipats runda av vågorna. En gång i tiden hade inlandsisens utlopp lagt grunden till ön, slipat ner klipporna och täckt dem med flyttblock och småsten. De minsta rasslade i vattenbrynet, medan de större hukade inåt land. Jens hade det ganska bekvämt där han satt i lä bakom en av stenarna, solvärmen låg fortfarande kvar i de släta blocken runt omkring honom och han hade gjort upp en eld av drivved. Den sprakade muntert i skymningsljuset, ett löfte om värme och äventyr. Hur länge hade grenarna drivit omkring innan de strandat just här, undrade han för sig själv. På ön fanns bara taniga små avenbokar utspridda bland slånbärssnåren. Han var tacksam att de flutit iland just här, annars hade det blivit en kall natt invirad i picknickfilten och fuktiga handdukar. Tur att han inte hade gjort allvar av löftet att sluta röka.

”Ibra, kom och sätt dig nu, fryser du inte?” ropade Jens, men vinden slet tag i hans ord och dränkte dem i det dova malande ljudet av tusentals strandstenar som satts i rörelse av vågorna. Hälleskärs södra udde bytte hela tiden skepnad av samspelet mellan vind och vågor, och just nu verkade den vara på marsch. Om inte vinden vände så skulle uddens spets ha vridit sig om några dagar. I normala fall skulle han ha tyckt att det var fascinerande. Nu hade han andra saker att tänka på.

”Ibra”, ropade han igen, och den här gången övergav han elden och gick ned mot strandkanten. Vid horisonten låg fastlandet som en svart strimma, nästan osynlig nu när solnedgången mörknat till ett blåmärke. Ibra avtecknade sig tydligt i mörkret i sin vita t-tröja, Jens log lite för sig själv och smög upp för att ge honom en kram. ”Sluta tjura”, sa han, ”vi överlever en natt i det fria, färjan kommer tillbaka imorgon.”

De hade anlänt till ön samma morgon, på en liten färja som luktade diesel och fisk. Färjan tuffade kusten runt, en tur på morgonen och en när kvällningen nalkades. Vissa öar den angjorde hade sommargäster, stugor och bryggor, medan andra var öde som Hälleskär. Folk kom hit över dagen för att sola på hällarna och svalka sig i havet, men så här sent på säsongen hade de nästan haft hela ön för sig själva. I en enslig vik hade de älskat hett i eftermiddagssolen och sedan somnat i varandras armar, glömska för omvärlden. Färjan hade lämnat ön utan dem, så nu återstod bara att övernatta i väntan på nästa båt.

”Vinden ligger på från fastlandet”, sa Ibra och tog inte blicken från horisonten. ”Jag undrar om den har vänt på sig.”
”Sluta oroa dig”, sa Jens med en rysning, men det var hopplöst att försöka följa sitt eget råd.

[Publicerad i Eskapix magazine vol 6 2011, där du kan läsa fortsättningen]

Publicerat i Publicerade noveller | Märkt | Lämna en kommentar